När mamma dog var det flera som
uttryckte sin förvåning över att det överhuvudtaget kunde ske.
”Det är så svårt att fatta att hon är död”, sa de. ”Hon
hade så mycket liv i sig! Hon var så levande!” Det var något jag
verkligen höll med om. Efter över 25 år med den människan i mitt
liv kan jag inte komma på ett enda tillfälle då hon inte kändes
fullt levande. I mina ögon var hon mycket sällan uppgiven, apatisk
eller mätt på livet. Tvärtom hade hon alltid det där glittret i
ögonen som betydde att hon hade något på gång, att hon var på
språng, att hon var ivrig att berätta om något, intresserad av att
lyssna eller klurade på planer om hur hennes nästa äventyr skulle
bli.
När jag föddes hade mamma redan
upplevt massor av äventyr och vi barn älskade att höra henne
berätta om det. Att hon växte upp som missionärsbarn i Zimbabwe
och i Indien var ju som ett enda äventyr bara det. Hon berättade om
hyenorna som skrattade på nätterna när hon klättrade upp på
skolhemmets tak för att plocka passionsfrukter. Om vågorna vid
stranden där de badade som blev höga som flervåningshus och hade
fantastisk akustik om man ropade ”hoho” precis när de föll ner
över en. För att inte tala om de starka strömmarna i vattnet och
de vassa klipporna...
Redan som liten levde mamma nära
döden, och det var flera gånger det faktiskt funnits risk att hon
strök med, redan innan ett års ålder. Hon föddes i 40 graders
värme i Mnene, Zimbabwe, som en levande, skrikande liten unge, trots
att den som skulle blivit hennes tvilling var dödfödd. Hon brukade
berätta om den gången då hennes mamma hittade henne under en
soffa, helt blå i ansiktet med en äppelbit i halsen, den gången en
enorm resväska var på väg att falla ner och krossa henne, den
gången hon var nära att drunkna i en brunn... Om det inte var för
storebror som upptäckte henne (”Lillan simmar!”) och storasyster
som drog upp henne, hängde den medvetslösa ungen över
trehjulingen och körde hem henne, så skulle det kanske slutat där
i brunnen. Det hade kunnat sluta många gånger innan den 2:a april
år 2014. Men det gjorde det inte.
Mamma högst upp i mitten, omgiven av sina syskon.
Som liten var mamma mycket sjuk, men de
sjukdomar som kom till henne i vuxen ålder var allvarligare.
Obotliga och autoimmuna, alltså såna som grundade sig i hennes egna
immunförsvar, det som skulle skydda henne och istället vände sig
emot henne, mot hennes egen kropp. Den första sjukdomen satte sig på
lederna och begränsade henne fysiskt. I perioder hade hon riktigt
ont. Den andra satte sig på blodkärlen och ökade risken för
blodproppar. I långa perioder visste vi inte vad det var hon hade,
hon fick konstiga symtom, hon fick pröva olika mediciner och
det var ofta som de fungerade dåligt med varandra eller orsakade
läskiga biverkningar. Det värsta med hennes sjukdomar var att de
var så oförutsägbara. Vi visste alltid att det var något farligt
som låg där och lurade, att det när som helst kunde bryta ut igen
och att det kunde bli riktigt allvarligt.
Min mammas egna företag blev en
möjlighet för henne att förverkliga sina idéer och göra allt
det hon ville, allt det hon hade lust med och tyckte var kul. Hon
började med ”Jorden-runt-program” för barn och sedan även
stå-upp-föreställningar för vuxna om ”svenskhet” och
kulturkrockar. Hon hade föreläsningar för förskolepersonal om hur
man gör en rolig samling, och så småningom även om bemötande av
barn och vikten av att bekräfta känslor. Hennes föreläsningar
blev allt mer populära och hon började tala direkt till vuxna om
det mest personliga: vår egen självkänsla. Hon pratade om att vara
glad åt det man har, tro på sitt eget värde och att möta andra
människor utan fördomar. I takt med att hon själv mognade och
lärde sig saker, ville hon dela med sig av lärdomarna till andra.
Sjukdomarna hindrade henne ofta,
tvingade henne att ställa in föreställningar och resor, begränsade
hennes fysiska möjligheter och hotade hennes liv. Trots hennes propp
i benet, propp i lungan och propp i halsen, som dök upp och skrämde
upp oss, fortsatte hon så fort hon kunde med nya idéer och äventyr.
Vi spelade barnteater tillsammans, hon skrev sångtexter och draman
som blev till böcker. Hon hade alltid någon idé på gång. ”Jag
vet! Vi skriver till alla förskolor och frågar om vi får spela
teater där!”, ”Jag vet! Vi hyr en scen och bjuder in folk...”
”Jag ska skriva en barnbok!” ”En till sångbok!” ”Skriva
psalmer för barn!” ”Oj! Jag fick förfrågan om att göra en
föreställning för några hundra frisörer? Javisst! Vad roligt,
det har jag aldrig gjort.” ”Köpa 200 djurdräkter från en
barnopera? Vilken kul idé! Det kör vi på! Nånstans har vi väl
plats...”
Mammas schema var fullspäckat och det hände något varje dag. Hon reste genom halva Sverige flera
gånger i veckan, skrev på sina idéer, knöt kontakter och jobbade
mycket mer än 40 timmar per vecka. Ändå fick hon plats för
familjen och för sina vänner. Hon bjöd in folk, hade dörren öppen
för de som ville komma förbi, ringde upp och pratade med de som var
långt borta. Inte ens på tågen när hon reste, satt hon helt
stilla utan att göra något. Förberedde hon inte en föreställning
pratade hon alltid med någon. Jag vet inte hur många gånger hon
kom hem och berättade om någon främling hon mött och om dennes
liv och problem och djupaste känslor och drömmar och hur starkt
mötet hade blivit för henne. Hon var den som många gånger tog sig
tid och stannade och pratade med tiggaren vid vägkanten. När en god
vän blev sjuk åkte hon genast till Australien för att vara där
och ta hand om hennes barn. När några andra vänner fick problem i
sin relation, åkte hon dit för att bo hos dem i flera dagar och
medla och trösta. När en bekant tog sitt liv släppte hon allt och
åkte dit för att vara med dennes familj...
När mamma drabbades av sin tredje
autoimmuna sjukdom, den som gav henne kraftiga yrselanfall, fick jag
reda på att stress kunde vara en utlösande faktor. Då skällde jag
ut mamma för att hon alltid hållit igång utan att slappna av, för
att hon jobbat så mycket, för att hon gett så mycket tid till
andra och så lite tid till sig själv. ”Du måste lära dig att
slappna av”, sa jag. ”Ibland måste man sitta och göra ingenting
också!” Mamma lyssnade och jag tror att hon försökte, men det
var svårt för henne. Hon bara var sån. Kom hon på en idé var hon
tvungen att förverkliga den så fort det gick. Kom hon att tänka på
en person ringde hon den på en gång. Hon kunde ringa till mig på
de mest olämpliga tillfällen och ”skulle ju baara säga en liten
sak” fast vi skulle ses om ett par timmar och hon lika gärna kunde
säga det då. En liten tanke, något hon ville berätta, en
komplimang, en kärleksförklaring...
Först idag, precis nu när jag sitter
här och skriver, förstår jag äntligen varför hon gjorde så. Jag
förstår varför hon inte ville vänta. Hon visste... Hon visste att
hennes liv skulle kunna ta slut när som helst när hon minst anade
det. Därför ville hon verkligen inte ha oavslutade trådar i sitt
liv. Hon ville inte att det skulle finnas några såna där
bortglömda vänner, såna där ord som aldrig blev sagda och såna
där planer och drömmar som aldrig blev av.
Någon sa att min mamma ”levde fullt
ut”. Någon annan att ”hon levde dubbelt så mycket som oss
andra”. Jag vet inte om det är möjligt att mäta liv på det
viset. Men jag vet i alla fall en sak: Min mamma gjorde det hon ville
göra. Hon satsade alltid på det hon hade lust med och hon sa det
hon ville, utan att bry sig vad folk tyckte. Hon prövade idéer, hon
misslyckade, hon lyckades, hon grät, hon skrattade, hon njöt av
livet varje dag.
Mamma visste det som vi andra
egentligen vet men alldeles för ofta glömmer. Att livet är för
kort för att grubbla över om idéerna verkligen är så bra, eller
om vad folk ska tycka om hur vi beter oss, eller vänta och tänka
att det där gör jag sen nån gång, och den där personen kan jag
höra av mig till senare... För vi skjuter upp alldeles, alldeles
för mycket! Vi skjuter upp att chansa, skjuter upp att ge, skjuter
upp att känna, skjuter upp att älska, skjuter upp att leva!
Min mamma levde nära döden och det var därför hon tog chansen och satsade på att att leva fullt ut, så mycket hon bara kunde. Det är något som faktiskt ger mig stor tröst. Mamma levde inte länge, hon blev knappt 50, men räknar jag det som att hon levde dubbelt så mycket... ja då blev hon ju nästan 100...
Min mamma levde nära döden och det var därför hon tog chansen och satsade på att att leva fullt ut, så mycket hon bara kunde. Det är något som faktiskt ger mig stor tröst. Mamma levde inte länge, hon blev knappt 50, men räknar jag det som att hon levde dubbelt så mycket... ja då blev hon ju nästan 100...
Tack för att du skriver Hanna. /Erik C
SvaraRadera