söndag 19 oktober 2014

Hon som levde dubbelt så mycket


När mamma dog var det flera som uttryckte sin förvåning över att det överhuvudtaget kunde ske. ”Det är så svårt att fatta att hon är död”, sa de. ”Hon hade så mycket liv i sig! Hon var så levande!” Det var något jag verkligen höll med om. Efter över 25 år med den människan i mitt liv kan jag inte komma på ett enda tillfälle då hon inte kändes fullt levande. I mina ögon var hon mycket sällan uppgiven, apatisk eller mätt på livet. Tvärtom hade hon alltid det där glittret i ögonen som betydde att hon hade något på gång, att hon var på språng, att hon var ivrig att berätta om något, intresserad av att lyssna eller klurade på planer om hur hennes nästa äventyr skulle bli.

När jag föddes hade mamma redan upplevt massor av äventyr och vi barn älskade att höra henne berätta om det. Att hon växte upp som missionärsbarn i Zimbabwe och i Indien var ju som ett enda äventyr bara det. Hon berättade om hyenorna som skrattade på nätterna när hon klättrade upp på skolhemmets tak för att plocka passionsfrukter. Om vågorna vid stranden där de badade som blev höga som flervåningshus och hade fantastisk akustik om man ropade ”hoho” precis när de föll ner över en. För att inte tala om de starka strömmarna i vattnet och de vassa klipporna...

Redan som liten levde mamma nära döden, och det var flera gånger det faktiskt funnits risk att hon strök med, redan innan ett års ålder. Hon föddes i 40 graders värme i Mnene, Zimbabwe, som en levande, skrikande liten unge, trots att den som skulle blivit hennes tvilling var dödfödd. Hon brukade berätta om den gången då hennes mamma hittade henne under en soffa, helt blå i ansiktet med en äppelbit i halsen, den gången en enorm resväska var på väg att falla ner och krossa henne, den gången hon var nära att drunkna i en brunn... Om det inte var för storebror som upptäckte henne (”Lillan simmar!”) och storasyster som drog upp henne, hängde den medvetslösa ungen över trehjulingen och körde hem henne, så skulle det kanske slutat där i brunnen. Det hade kunnat sluta många gånger innan den 2:a april år 2014. Men det gjorde det inte.

 
Mamma högst upp i mitten, omgiven av sina syskon.

Som liten var mamma mycket sjuk, men de sjukdomar som kom till henne i vuxen ålder var allvarligare. Obotliga och autoimmuna, alltså såna som grundade sig i hennes egna immunförsvar, det som skulle skydda henne och istället vände sig emot henne, mot hennes egen kropp. Den första sjukdomen satte sig på lederna och begränsade henne fysiskt. I perioder hade hon riktigt ont. Den andra satte sig på blodkärlen och ökade risken för blodproppar. I långa perioder visste vi inte vad det var hon hade, hon fick konstiga symtom, hon fick pröva olika mediciner och det var ofta som de fungerade dåligt med varandra eller orsakade läskiga biverkningar. Det värsta med hennes sjukdomar var att de var så oförutsägbara. Vi visste alltid att det var något farligt som låg där och lurade, att det när som helst kunde bryta ut igen och att det kunde bli riktigt allvarligt.

Min mammas egna företag blev en möjlighet för henne att förverkliga sina idéer och göra allt det hon ville, allt det hon hade lust med och tyckte var kul. Hon började med ”Jorden-runt-program” för barn och sedan även stå-upp-föreställningar för vuxna om ”svenskhet” och kulturkrockar. Hon hade föreläsningar för förskolepersonal om hur man gör en rolig samling, och så småningom även om bemötande av barn och vikten av att bekräfta känslor. Hennes föreläsningar blev allt mer populära och hon började tala direkt till vuxna om det mest personliga: vår egen självkänsla. Hon pratade om att vara glad åt det man har, tro på sitt eget värde och att möta andra människor utan fördomar. I takt med att hon själv mognade och lärde sig saker, ville hon dela med sig av lärdomarna till andra.

Sjukdomarna hindrade henne ofta, tvingade henne att ställa in föreställningar och resor, begränsade hennes fysiska möjligheter och hotade hennes liv. Trots hennes propp i benet, propp i lungan och propp i halsen, som dök upp och skrämde upp oss, fortsatte hon så fort hon kunde med nya idéer och äventyr. Vi spelade barnteater tillsammans, hon skrev sångtexter och draman som blev till böcker. Hon hade alltid någon idé på gång. ”Jag vet! Vi skriver till alla förskolor och frågar om vi får spela teater där!”, ”Jag vet! Vi hyr en scen och bjuder in folk...” ”Jag ska skriva en barnbok!” ”En till sångbok!” ”Skriva psalmer för barn!” ”Oj! Jag fick förfrågan om att göra en föreställning för några hundra frisörer? Javisst! Vad roligt, det har jag aldrig gjort.” ”Köpa 200 djurdräkter från en barnopera? Vilken kul idé! Det kör vi på! Nånstans har vi väl plats...”

 

Mammas schema var fullspäckat och det hände något varje dag. Hon reste genom halva Sverige flera gånger i veckan, skrev på sina idéer, knöt kontakter och jobbade mycket mer än 40 timmar per vecka. Ändå fick hon plats för familjen och för sina vänner. Hon bjöd in folk, hade dörren öppen för de som ville komma förbi, ringde upp och pratade med de som var långt borta. Inte ens på tågen när hon reste, satt hon helt stilla utan att göra något. Förberedde hon inte en föreställning pratade hon alltid med någon. Jag vet inte hur många gånger hon kom hem och berättade om någon främling hon mött och om dennes liv och problem och djupaste känslor och drömmar och hur starkt mötet hade blivit för henne. Hon var den som många gånger tog sig tid och stannade och pratade med tiggaren vid vägkanten. När en god vän blev sjuk åkte hon genast till Australien för att vara där och ta hand om hennes barn. När några andra vänner fick problem i sin relation, åkte hon dit för att bo hos dem i flera dagar och medla och trösta. När en bekant tog sitt liv släppte hon allt och åkte dit för att vara med dennes familj...

När mamma drabbades av sin tredje autoimmuna sjukdom, den som gav henne kraftiga yrselanfall, fick jag reda på att stress kunde vara en utlösande faktor. Då skällde jag ut mamma för att hon alltid hållit igång utan att slappna av, för att hon jobbat så mycket, för att hon gett så mycket tid till andra och så lite tid till sig själv. ”Du måste lära dig att slappna av”, sa jag. ”Ibland måste man sitta och göra ingenting också!” Mamma lyssnade och jag tror att hon försökte, men det var svårt för henne. Hon bara var sån. Kom hon på en idé var hon tvungen att förverkliga den så fort det gick. Kom hon att tänka på en person ringde hon den på en gång. Hon kunde ringa till mig på de mest olämpliga tillfällen och ”skulle ju baara säga en liten sak” fast vi skulle ses om ett par timmar och hon lika gärna kunde säga det då. En liten tanke, något hon ville berätta, en komplimang, en kärleksförklaring...

Först idag, precis nu när jag sitter här och skriver, förstår jag äntligen varför hon gjorde så. Jag förstår varför hon inte ville vänta. Hon visste... Hon visste att hennes liv skulle kunna ta slut när som helst när hon minst anade det. Därför ville hon verkligen inte ha oavslutade trådar i sitt liv. Hon ville inte att det skulle finnas några såna där bortglömda vänner, såna där ord som aldrig blev sagda och såna där planer och drömmar som aldrig blev av.

Någon sa att min mamma ”levde fullt ut”. Någon annan att ”hon levde dubbelt så mycket som oss andra”. Jag vet inte om det är möjligt att mäta liv på det viset. Men jag vet i alla fall en sak: Min mamma gjorde det hon ville göra. Hon satsade alltid på det hon hade lust med och hon sa det hon ville, utan att bry sig vad folk tyckte. Hon prövade idéer, hon misslyckade, hon lyckades, hon grät, hon skrattade, hon njöt av livet varje dag.

Mamma visste det som vi andra egentligen vet men alldeles för ofta glömmer. Att livet är för kort för att grubbla över om idéerna verkligen är så bra, eller om vad folk ska tycka om hur vi beter oss, eller vänta och tänka att det där gör jag sen nån gång, och den där personen kan jag höra av mig till senare... För vi skjuter upp alldeles, alldeles för mycket! Vi skjuter upp att chansa, skjuter upp att ge, skjuter upp att känna, skjuter upp att älska, skjuter upp att leva!

Min mamma levde nära döden och det var därför hon tog chansen och satsade på att att leva fullt ut, så mycket hon bara kunde. Det är något som faktiskt ger mig stor tröst. Mamma levde inte länge, hon blev knappt 50, men räknar jag det som att hon levde dubbelt så mycket... ja då blev hon ju nästan 100...



1 kommentar: